Bea

Här sitter jag nu i mörkret och lyssnar på Eva Cassidy "Fields of Gold" och tänker tillbaka...
Tänker tillbaka på våren/sommaren då jag förstörde så mycket i mitt liv genomatt flippa ur totalt.
Sommaren då jag höll på att totalförstöra mitt enda barn genom neglekt..
Genom att bara tänka på mig själv och ingen annan...

Jag levde mitt liv som jag ville och struntade fullständigt på hur andra kände det.
Det var bara jag själv och hur jag mådde som spelade roll...

Nu efteråt så kan jag se tillbaka och inse att jag inte mådde psykiskt bra, och hade nog inte gjort det på bra länge. Den våren och sommaren var droppen. Det fick mig att falla ihop totalt. Jag gjorde bekantskaper jag oftast ångrar att jag skaffat, samtidigt som jag träffade en tjej som jag aldrig kommer ångra att jag träffade. En tjej som jag inte träffar så ofta längre, men som alltid kommer finnas i mitt hjärta. Jag tänker ofta på henne och hur hon mår. Jag önskar så att vi hade mer kontakt och att vi träffades ofta. Särskillt nu när hon behöver sina vänner som mest.

Innan - medan en viss annan bekantskap bodde kvar i Sthlm så tror jag att hon förstår att det inte gick att träffas lika mycket. T gillade det inte och jag klandrar honom inte det minsta, men nu när han har flyttat från Sthlm och vad jag har hört gift sig neråt landet, då finns det ingen egentlig anledning till att inte träffas.
Måste försöka åka till Vaxholm och dricka en kanna te och prata en massa med tjejen som finns i mina tankar.

Kan ibland komma på mig själv med att sitta och tänka på saker som hänt  mitt liv, och hur mitt liv skulle sett ut nu om jag inte träffat mannen i mitt liv - min älskade T.
Det skulle nog inte se så bra ut... för jag var inte rolig alls innan jag träffade honom.
Jag levde från dag till dag, festade järnet så fort det bara fanns tillfälle till det. Skolkade från både skolan, och efter jag hoppat av skolan och skaffat mig jobb så skolkade jag från jobbet. Åkte på chatt-träffar runt om i Sverige och var inte det misnta rädd för att det skulle hända mig något - trots att jag oftast åkte själv och utan att meddela någon om vart jag tog vägen. Jag bara drog. Att folk blir skadade eller t.o.m. mördade av att träffa chatt-folk - det händer alla andra utom mig..... eller hur..!?

Droppen blev nog när jag tog alla mina pengar, drog till Malmö på chatt-fest där. Tog in på hotell, partajade i 2 dagar och drog hem - utan pengar till hyra.
Veckan efter kom nästa 2 veckors lön (japp man hade så på den tiden). Då tog jag bussen till Malmö igen och till en skitbra kompis där nere - Niklas alias Maxxen - och partajade återigen i två dagar och åkte hem igen - återigen utan pengar till hyran.
När hyresvärden väl ringde och sa "hörru du du - nu är det dax att betala"... så fick man krypa till korset och låna pengar för att få behålla lägenheten... Hua va pinsamt.
Sen kom han in på Entren en dag... eller kväll var det...en mindommaraftonskväll... vi började prata - mest för att de vi brukade prata med inte fanns online... sen började vi sms:a... och ringa och vips så satt jag på bussen igen - fast den här gången påväg upp till Sthlm. Jag kan lova att det var 6 timmars helvete. Jag visste ju inte vem han var. Visst tyckte jag om att prata med honom - vi kunde ju prata i flera timmar i rad... Vi kunde spendera hur många timmar som helst framför ICQ´n...
Nu skulle jag äntligen få träffa honom....

Och när jag steg av bussen på cityterminalen i Sthlm och jag ser honom.... Det var som att någon inom mig föll på plats. Det var som att jag äntligen har hittat rätt. När han kramade om mig så var det som att det var den famnen jag väntat på hela mitt liv. Denna tryfgga famn... Jag kan fortfarande känna samma känsla när han kramar om mig idag. Känna hur gnistrorna bara sprakar. Jag blev kär... där på cityterminalen....*rodnar av minnet*
När jag åkte hem på söndagen - efter en underbar helg i Sthlm - så rullade tårarna ner för mina kinder- tysta men många. Det var det jobbigaste jag gjort.

När han sedan ringde och sa att han helgen efter ville komma ner till Småland för att träffa mig - ja då hoppad jag av lycka. Jag har aldrig varit så glad i hela mitt liv....=)
Han är mannen i mitt liv. Mitt livs kärlek!!!

Jag gled visst ifrån ämnet lite granna tror jag. Jag tro jag började skriva lite om hur mitt liv skulle sett ut om jag inte träffade min älskade T.

Jag har haft min beskärda del av hemskheter.
Kompisar som sviker när man behöver dem som mest.
En pojkvän som fysiskt misshandlar och hans föräldrar som hellre mörkar alltsammans än att försöka hjälpa till genomatt försöka avbryta det.
En pojkvän som jag trodde att jag älskade, en pojkvän som jag litade på till 100% och som istället tog min tillit och utnyttjade den. Han knäckte mig. Han knäckte mig totalt. Jag var ett vrak när det tog slut. Mina föräldrar visste inte då att han misshandlade mig. Nej nej, han gjorde det smart. Aldrig på ställen där det syntes...
När det tog slut tog nästan alla mina kompisar hans parti, och bröt totalt med mig.
Jag slutade äta, och mär jag väl åt, så kräktes jag upp det igen. Jag blev en sticka. Tog kontakt med en kurator... en underbar skolkurator som hjälpte mig. Hon ville att jag skulle anmäla - men nej då.. jag skulle hämnas.
Jag gjorde det, och visade honom att han aldrig mer skulle kunna göra mig illa... alrdrig mer skulle kunna sätta ett blåmärke på mig. Detta genom att ge HONOM blåmärken på ställen där han INTE kunde dölja det.... Nu i efterhand så tycker jag att det var jävligt korkat. Jag skulle hellre ha anmält honom, men just i stundens hetta verkade det vara en bra ide att föra som jag gjorde.

När vikten rasade som började mina föräldrar bli oroliga. De höll koll och tillslut gick jag totalt "genom isen" , men blev räddad av en "ängel". Efter detta berättade jag allt som hänt med min f.d. för mina föräldrar och min älskade far lovade att han skulle göra något riktigt dumt om han någonsin såg min f.d. igen.
Jag tror honom... absolut. Det finns inget mer heligt än hans familj....

Efter detta fick jag en massa hjällp av min familj att komma på fötter igen. Jag gick om ett år på gymnasiet för att slippa mina gamla klasskamrater, men jag hoppade i alla fall av när jag skulle börja 3:an.. orkade inte mer...

Sen kom mitt vilda festliv in som jag skrev om tidigare.

Detta har jag inte berättat för många, men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig. Jag har behov av att göra det ibland. Jag har väldigt svårt att prata om vissa saker medans jag kan skriva ner dem istället och sen må bra.
Jag sluter mig oftast och detta leder till att jag tillslut hamnar i en bubbla och när den bubblan spricker som kollapsar jag... totalt.

Detta hände mig för ett par år sen och jag efter att jag kommit upp igen som har det inte hänt igen. Därför har jag börjat skriva denna blogg... här kan jag ventilera både bra, roliga och sorgliga saker. Hemska minnen och roliga minnen...

De som läser detta - de får stå ut med det... de som inte vill kännas vid mig efter att ha läst det - det är okej - då var ni ändå inte mina vänner. Vissa delar av mitt förflutna är mörkt... riktigt mörk, men jag är ändå samma person... Oftast en glad och sprallig person som älskar sina nära och kära...

Ta mig för den jag är...

Puss & Kram